Idag blir min prins 1 år. Tänk vad tiden går fort! För ett år sedan, midsommaraftons natt den 19 kom vi hem från firande med våra vänner. Vi var supertrötta efter en lång men rolig dag, tog en dusch och gick och la oss. Magen hade hållt sig lugn hela dagen och jag hade inga känningar av att något var på g...förutom möjligtvis lugnet då.
Jag tror jag sov 10 minuter och vaknade sedan av en konstig smärta som ilade genom kroppen. Förstod inte var det var, för lika snabbt som den kom så var den borta. Somnade om efter några minuter vaknade jag av en till. Och en till. Innan jag hann komma upp ur sängen så var det som om magen vände sig och jag kräktes ut över hela sovrummet, fortsatte ut i köket och vidare in på toaletten. Christoffer vaknade och undrade vad som hände?
Jag tror det är dags nu, sa jag som taget ur en film. På toaletten märkte jag att jag börjat blöda så jag tog en dusch och funderade över om jag skulle ringa in till förlossningen. Eftersom jag blödde och värkarna var täta, ca 3 minuters mellanrum, ringde jag in. Dom tyckte att vi skulle åka in direkt och det kändes konstigt. Tidigare har man bara hört om besvikna mammor som fått stanna hemma in i det sista, eller åka till förlossningen för att sedan åka hem igen. Vi var ju så trötta och vi hade verkligen inte velat komma hem igen om vi nu skulle åka in.

Sagt och gjort, vi tog bilen in och jag pratade med mamma i telefon hela vägen. Under värkarna fick mamma prata med Christoffer, sen tog jag över igen. Jag tyckte det var en komisk situation och flamsade och skrattade (och hade ONT emellanåt ;) hela vägen till förlssningen. Väl framme fick vi ett rum, CTG på magen och en undersökning gjordes, jag var redan öppen 4 cm. För att utesluta att moderkakan låg för livmodertappen fick en läkare göra ett ultaljud, men det såg fint ut och jag kunde pusta ut. Värkarna kom fortfarande med 3 minuters mellanrum men började bli längre och göra mer ont. "Grattis, nu ska ni föda barn!"  sa barnmorskan och gav oss ett eget förlossningsrum. "Vadå föda barn", tänke jag som var helt övertygad om att vi skulle bli hemskickade igen.
Jag fick bada men det blev för varmt och svettigt tycker jag. Jag började med lustgasen och det var som en befrielse. Värkarna blev värre och värre och lustgasen blev roligare och roligare. Tillslut var den på max och jag andades som en dåre i den. Jag pratade i mobieln med Josefin och Susanna under morgonkvisten och gav dom rådet att adoptera, för det här var det värsta man kunde göra! Hade jag då vetat hur ont det skulle göra senare så hade jag nog inte sagt något alls. ;) Lustgasen gjorde mig helt snurrig och fnittrig och till skillnad från andra så älskade jag att försvinna in i ett töcken för en stund.

Vår första barnmorska slutade och vi fick en ny tjej som hete Elin. Efter ett tag kom hon in och erbjöd mig epidural. "Nej nej, det här är inga problem" sa jag. 5 minuter senare skrek jag "GE MIG ALLT NI HAR!". Lustgasen gjorde mig knappt snurrig längre, men jag vägrade dock släppa den, den var min bästa vän!
Det tog en hel timma för narkosläkaren att komma till mig, och den timman var nog den värsta i mitt liv. Under varje värk så kändes det som någon drog mig under vattenytan. Jag andades och andades i min lustgas och höll krampaktigt fast i gåstolen. Värkarna var så långa och starka och tillslut blev det aldrig några pauser emellan.
Jag grät och trodde jag skulle dö, nu förstod jag verkligen vad för smärta folk pratade om.
När narkosläkaren kom in var jag varken ledsen eller glad, jag kände mig helt borta efter all lustgas och smärta. Jag fick sätta mig på sängen och han sa att jag måste sitta alldeles stilla så att han inte sticker fel. Visst, försök du själv att sitta stilla under en värk, tänkte jag.
Jag drog så mycket lustgas jag bara kunde, allt för att sitta stilla och låta honom göra jobbet snabbt och smidigt. Helt plötsligt försvann jag långt långt bort, det kändes som om jag flög i en tunnel och jag tänkte helt uppgivet att jag var så ledsen över att jag hann dö innan jag fick träffa mitt barn. Rösterna i rummet hörde jag robotar i slowmotion som ropade på mig och helst plöstlig var det som om någon kastade mig med världens kraft tillbaka till situationen. Jag förstod ingenting, jag trodde ju att jag dog på riktigt. Jag hade svimmat av all lustgas och läkaren hade inte ens hunnit sätta nålen. När jag väl fått min epidural så var den hemska smärtan som bortblåst. Från att vara så smärtpåverkad och borta så blev jag mig själv igen, drack cocacola och åt godis och skrattade åt hela situationen.
Vid 12.00-13.00 avtog värkarna och dom tog hål på hinnorna. En molande värk satte igång men inte tillräcklig snabbt så jag fick värkstimulerande också. Trycket neråt blev väldigt påtagligt och det kändes som att jag skulle skitna ner mig vilken sekund som helst. Med hjälp av en underbar sköterska och min barnmorska ändrade jag ställningar titt som tätt, allt från sängläge till saccosäck och gåstol. Epiduralen hjälpte mig väldigt bra, jag hade en pump som jag själv fick trycka på när jag skulle fylla på med morfin.
Här tar min tidsuppfattning slut, men jag vet att vid 16.00-tiden var jag öppen 10 cm och redo för att krysta. Värkarna var täta och långa, men inte så starka som jag hade trott. Jag väntade mig en befriande känsla som andra beskrivit, när man äntligen får trycka på i värkarna. Men jag kände aldrig så och jag tror det beror på att epiduralen.
Vid det här laget var jag väldigt trött i både huvudet och i kroppen, men jag längtade SÅ efter vår lilla bebis i magen. Jag tänkte "NU jävlar ska han ut" och tryckte på i varje värk. Vi hade en ny barnmorska som tillsammans med Christoffer och sköterskan hejade på. Jag krystade och krystade, och efter varje värk frågade jag om han kommer snart? Dom sa att det är en stor kille och det gjorde både mig och Christoffer förvånade då vi tidigare fått höra att vi ska få en liten bebis. Jag fortsatte krysta men värkarna var ganska svaga och det gick långsamt för bebisen att ta sig ner. Jag ville veta en tid. Ville ha ett mål med det hela. Allt bara krysta och krysta utan att det hände något var väldigt destruktivt för uthålligheten. Jag blev tröttare och tröttare och min insats blev svagare.
Efter ett tag säger barnmorskan att hon ser hår på bebisen, svart och lockigt! När hon skulle sätta om skalpelektroden på bebisen huvud så lossnar en liten lock. Jag vet att jag blev helt tårgöd och tänkt att det kanske låg en neger i min mage? Den lilla hårlocken fick mig att hämta nya kraft och jag tog i för kung och fosterland.
Christoffer var vid min sida hela tiden och tillsammans kämpade vi. Vi var ett grymt team, han hetsade mig att krysta, gav mig saft ur suggrör och torkade min svettiga panna. Då och då tvingade jag honom att titta där nere för att sedan berätta hur det såg ut. Barmorskan erbjöd mig en spegel men det ville jag inte ha, jag litade på Christoffer.
Jag minns att jag tittade upp på honom med tårar i ögonen och lustgasmasken för munnen och sa med min ynkligaste röst "Jag älskar dig, jag gör det här för din skull". Han grät som ett barn. Inombord hoppade jag jämfota, klappade händer och skrattade rått. Fråga mig inte varför, men jag tyckte nog antagligen han kom rätt lindrigt undan och behövde känna på det.
Till slut kände jag knappt skillnad mellan värkarna och pauserna och krystade lite hipp som happ. Det fick jag inte göra sa barnmorskan. Okey då. Dom började tissla och tassla och jag satte mig rak som en flaggstång upp i sängen. "Hörde jag sugklocka? Glöm det!". Jag forsatte krysta och efter ett tag såg jag sköterskan bredvid mig med två saxar. Mitt hjärta stannade. "TA BORT SAXARNA", skrek jag (som annars brukar vara rätt trevlig mot folk). Nej nej, det var inge saxar, det var sådana man sätter på navelsträngen när den ska klippas. Jaha ok.
Tiden gick och vid en värk så stelnade hela min kropp och jag fick panik. Barnet hade kilat sig fast så jag kunde varken andas eller röra mig. Jag fick en panik som jag aldrig någonsin fått förut, de fick hålla fast mig och jag bara skrek. Det blev lite kaotiskt i rummet och de sa att han hade fastnat, men hjärtljuden såg fina ut och helt plötsligt släppte paniken då han antagligen rörde sig neråt igen. 
Det blixtrade i mina ögon vid varke värk och jag tog i med den lilla kraft jag hade kvar. De ville hjälpa mig med ett klipp men jag vägrade, så här i efterhand hade jag tacka ja på direkten men då ville jag verkligen klara detta själv.
Vid varje värk skrek barnmorskan "tryck bort mina fingrar" och jag just då HATADE när hon sa så. Vilka j*dra fingrar? Jag tryckte och tryckte men det var ju barnet som skulle ut, inte fingrarna. Jag blev förbannad och tänkte att det här är sista krystningen sen dör jag. Efter ytterligare en timma så hände det, ett huvud pluppade ut. Från att ha gråtit och haft ont så vände det på en sekund. Jag skrattade och sa "ÅH vad underbart" 15 gånger. Det var både läkare och barnmorskor och sköterskan där inne och alla såg konstiga ut. Inte så glada som jag trodde alla skulle vara. Ett par värkar till och kl 20.04 slank bebisen ut som en befrielse.
Jag och Christoffer grät som två barn, skrattade och var så lyckliga! Bebisen som blev vår Viggo, var så fin och så stor. Lite blodig men inte kletig, navelsträngen var lite kort så han nådde bara upp till naveln på mig. Där låg han och skrek och vi grät ikapp.
Personalen såg fortfarande skärrade ut och jag tyckte det var tråkigt att dom inte var lika glada som vi efter 4 timmarna krystningsmaraton och en guldmedalj.
 Det jag inte visste var att Viggo hade kommit ut fel. Eftersom det var så trångt för honom så roterade han inte rätt och kom istället ut med huvudet åt fel håll. I samma stund som kroppen skulle ut så roterar han ett helt varv varpå hans axlar skadar mig rätt regält.
Som tur var så var det inget som bekymrade mig då, jag var världens lyckligaste efter ett långt dygn och vi var äntligen en liten familj. Efter att läkaren fått sy det som behövdes så fick vi fika och Christoffer ringde runt till våra nära och kära.
Viggo vägde 4210g och var 54 cm lång och det bästa som hänt oss!


Min finaste skatt en timma gammal, idag ett år. <3